DN – KULTURDEBATT Lurad av Albert Speer

Jan Mosander: Så bidrog jag till att sprida myten om ”den gode nazisten” Albert Speer

PUBLICERAD 2021-03-14

Journalisten Jan Mosander gjorde en intervju med Hitlers hovarkitekt 1971. Albert Speer förnekade att han kände till Förintelsen – och den bilden spreds även av kända författare. Först under senare år har tyska historiker dokumenterat att den elegante Speer var en lögnare och historieförfalskare. Dela på FacebookDela på TwitterTipsa om artikel 

Det vore att hyckla att inte medge det. Jag blev lurad och manipulerad, och jag har förmodligen medverkat till att lura många andra. Nyttig idiot? Kanske, men jag är i gott sällskap. Den världskände nazistjägaren Simon Wiesenthal lät sig också manipuleras. Liksom domarna i krigsförbrytarrättegången i Nürnberg.

Albert Speer, som var Adolf Hitlers favoritarkitekt och rustningsminister, fick efter kriget namn om sig att ha varit en ”god” nazist. I stället borde han också ha hängts i Nürnberg 1946 tillsammans med de tio andra dödsdömda ledarna i förbrytarregimen. Men han kom undan med tjugo års fängelse.

Mina tankar kring detta dyker upp i januari varje år när minnet av de döda i Förintelsen hedras. Jag är lite förvånad över att sanningen om Albert Speer inte har diskuterats i Sverige, särskilt med tanke på hans memoarer och de tidiga biografierna om honom som fick mycket publicitet. Det är trots allt tre år sedan han avslöjades som historieförfalskare.

Jag är lite förvånad över att över att sanningen om Albert Speer inte har diskuterats i Sverige. Det är trots allt tre år sedan han avslöjades som historieförfalskare.

Många har läst den österrikisk-brittiska författaren Gitta Serenys fängslande skildring av Albert Speer, en bestseller byggd på intervjuer med honom under flera år (nyutgiven i Sverige 2020). Och låtit hennes berättelse befästa intrycket av Albert Speer som en i någon mån anständig nazistledare i Hitlers närmaste omgivning. Dessvärre är viktiga avsnitt av Serenys bok i dag bedrägliga, vilseledande. Likaså författaren och journalisten Joachim Fests stora biografi om Albert Speer (jag skrev förordet till den svenska översättningen som utkom på Fischer & Co 2009). Så fel det kunde bli. Fest, som senare blev chefredaktör för ansedda Frankfurter Allgemeine Zeitung, hade redigerat Speers memoarer ”Tredje riket inifrån”.

Vi vet nu att Sereny viftade bort besvärliga fakta som kunde störa hennes berättelse om Speer, och att Fest aktivt medverkade till att sprida sagor och myter om Albert Speer. Han gjorde det i gott samarbete med Speers uppburne förläggare Wolf Jobst Siedler på förlaget Ullstein-Propyläen. Fakta förskönades och utelämnades, boken spetsades med rena påhitt. För Siedler var Speer en guldkalv som skulle ge stora intäkter över hela världen, och Speer själv blev mångmiljonär.

Gitta Sereny, Joachim Fest och Wolf Jobst Siedler är avlidna och har sluppit konfronteras med den nya forskningen som 2017 smulade sönder väsentliga delar av deras verk. Den blev ett omilt uppvaknande också för mig.

Fyrtiofem år tidigare, på vårvintern 1971, hade jag träffat Albert Speer och under en lång eftermiddag intervjuat honom i hans hem i Heidelberg. Hans memoarer höll på att översättas till många språk, också svenska. Min intervju publicerades stort i Expressen och i norska Verdens Gang. Intervjun gjorde så stort intryck i det tidigare tyskockuperade Norge att ett norskt tandläkarpar bjöd in Speer att gästa sitt hem. Speer uppfattades som ångerfull och sina 20 år i fängelse hade han ju avtjänat. Han antog inbjudan och reste till Norge.

Jag tillstår gärna att jag uppfattade Speer som sympatisk, stilfull och lågmäld.

Mitt möte med Albert Speer var givetvis ett litet fragment i jämförelse med den tid som Gitta Sereny, Joachim Fest och förläggaren Siedler tillbringade med honom. Jag tillstår gärna att jag uppfattade Speer som sympatisk, stilfull och lågmäld. Min uppfattning om honom hade inget gemensamt med den gängse bilden av rytande och tölpaktiga nazistledare som jag under hela efterkrigstiden hade matats med i journalfilmer och tv-bilder.

Jag tyckte att han svarade på alla mina frågor. Han förnekade att han känt till Förintelsen. Han hade aningar, sa han till mig, men ville inte veta. Och domstolen i Nürnberg med alla sina resurser hade ju 1946 trott på hans förnekanden, varför skulle inte jag göra det? I själva verket kom jag att bidra till att sprida myten om ”den gode nazisten” – fake news redan 1971, långt innan uttrycket blivit allmänt etablerat.

Albert Speer avled, 76 år gammal, i september 1981 på ett hotellrum i London i armarna på en tysk-brittisk älskarinna. Året innan hade han träffat en ung tysk historiker, Matthias Schmidt, som ifrågasatte delar av Speers egen levnadsteckning. En av Speers gamla vapendragare, Rudolf Wolters, hade kort före sin död förrått Speer inför Schmidt som skrev en bok om de nya rönen: ”Albert Speer – das Ende eines Mythos”.

Men ingen brydde sig. Boken fick ett mycket lamt mottagande, sålde bara i några tusen exemplar och påverkade knappt legenden om ”gentlemannanazisten” Speer. Man ska veta att i Tyskland var Albert Speers förklaring att han inget visste om Förintelsen fortfarande vid den här tiden en räddningsplanka för miljoner skuldtyngda tyskar. De behövde en ursäkt för sina forna ledares barbari. Speer fick bli en sanningssägare i förhoppningen att om att han skulle ge dem själva alibi: ”Om inte ens han visste något om Förintelsen, hur skulle då vi andra ha kunnat veta?” Senare har det spekulerats i att Speers möte med Matthias Schmidt och hans avslöjanden kan ha inverkat på hans plötsliga död i London.

I dag kan Tyskland inte längre klandras för att inte ha tagit itu med sitt förflutna. På våren 2017 krossades definitivt myten om naziministern Albert Speer ”som inget visste”. En utställning i resterna av Hitlers megalomala halvfärdiga kongresspalats i Nürnberg blev så att säga spiken i kistan.

Palatsbygget har städats upp och fått en spektakulär modern tillbyggnad som sträcker sig ut över taket på en av flyglarna. Här ligger Nürnbergs Dokumentationszentrum, ett museum som i sin helhet är en uppgörelse med stadens nazistiska historia. Specialutställningen kring Albert Speers och hans hjälpredors historiebedrägeri sammanställdes av nio tyska forskare under ledning av historikern Magnus Brechtken som dessutom gav ut ett mastodontverk på 900 sidor (320 av dem källhänvisningar i liten stil) om Speers förljugna levnadsberättelse.

Förfalskningarna lurade till och med nazistjägaren Simon Wiesenthal. Han hyllade Speers författarskap.

Boken ”Albert Speer – eine deutsche Karriäre” beskriver skoningslöst och i detalj hur Speers karriär retuscherades för eftervärlden. Förfalskningarna lurade till och med nazistjägaren Simon Wiesenthal. Han hyllade Speers författarskap, Speer besökte honom i Wien och de började brevväxla. Magnus Brechtken kan i sin bok dokumentera att Speer i högsta grad kände till Förintelsen. Han beskriver hur Speer tar initiativet till att fördriva judar från sina bostäder i Berlin, och noterar att Speer med sin namnteckning godkänner ritningar till baracker i koncentrationslägret Auschwitz. Bara för att ta några exempel, som om de kommit fram under krigsförbrytarrättegången 1946 i Nürnberg, hade räckt för att skicka Speer till galgen.

På väggen i mitt arbetsrum hänger ett brev som jag fick från Albert Speer och som jag ramat in. Han tackar mig för min artikel i Expressen 1971, och för att jag citerat honom korrekt och ”fördomsfritt”.

”Tack själv”, tänker jag numera, och det med ironi.

Jan Mosander

Journalist och författare. Hans senaste bok, ”Bland myglare, ministrar och miljardärer” kom ut 2020 (Lind & Co)