DN – Kultur Inbördeskriget i Finland
Jan Mosander: Traumat som präglat Finland
UPPDATERAD 2018-03-07 PUBLICERAD 2018-03-07
”Min far mindes krigets grymheter, men man talade inte om dem i vardagen när jag växte upp”, skriver journalisten och författaren Jan Mosander i debatten om den påstådda tystnaden kring finska inbördeskriget. Dela på Facebook Dela på Twitter Tipsa om artikel
Det finns en sak som står över allt annat i Anna-Lena Lauréns och Maria-Pia Boëthius debatt på DN Kultur om inbördeskriget i Finland för 100 år sedan: Hundratusentals läsare i Sverige har nu på helsidor blivit upplysta om ett ohyggligt och blodigt krig som de flesta svenskar bara har haft en vag eller ingen aning om
Inbördeskriget är givetvis inte förtiget i Finland, varken bland finnar eller bland finlandssvenskar. Och självklart måste forskningen om illdåd på båda sidor fortsätta. (Läs gärna den prisbelönte författaren Kjell Westös roman om detta, ”Där vi en gång gått” – 2006). Krig, i alla länder, präglar dess människor i generationer. Vi vet vad det har handlat om även om våra föräldrar inte torgförde det varje dag. Det finns alltid där. Jag är övertygad om att inbördeskriget i Finland i decennier var ett plågsamt trauma inte bara för de röda, utan också för många vita som deltog. Även om de hade svårt att erkänna det.
Läs mer: Bokrecension: Maria-Pia Boëthius om sin släkt under blodig konflikt
Min far var en av dem. Han var 17 år när han tillsammans med några skolkamrater på Åland, där familjen just då var bosatt, på vårvintern 1918 till fots och med hästskjuts gav sig i väg över isarna mot det finländska fastlandet och anslöt sig som frivilliga, först till Skärgårdens frikår, senare till Nystadskåren, för att på de borgerligas, vitas sida, slåss för ett fritt Finland, mot landets revolterande röda socialister. De vita, och det fria Finland, segrade. Priset: 37 000 döda under mindre än ett år, varav 20 000 röda, många av dem i fångläger, eller kallt arkebuserade efter summariska ståndrätter. (Jämför med 60 000 döda och försvunna amerikaner, i det tjugo år långa ”moderna” Vietnamkriget.)
Läs mer: Maria-Pia Boëthius: Finlands massmord tystas ned
I de senaste dagarnas debatt har det glömts bort att den finländska staten 1973 beslöt att i någon mån försöka gottgöra krigets grymheter mot 5 000 röda tidigare fångar som fortfarande levde. Deras medelålder var 76 år och de skulle få en liten ersättning på mellan motsvarande 1 200 och 3 000 kronor. Frågan fick mycket uppmärksamhet, den undgick ingen i Finland. Inbördeskriget 55 år tidigare var än en gång ett tema över hela landet.
I de senaste dagarnas debatt har det glömts bort att den finländska staten 1973 beslöt att i någon mån försöka gottgöra krigets grymheter mot 5 000 röda tidigare fångar som fortfarande levde.
Jag skickades av Expressen till Finland för att rapportera om detta. Ett av de ökända fånglägren låg vid sydkusten utanför staden Ekenäs, i Dragsvik, där ett 70-tal fångar hade avrättats och 3 500 avled av svält och sjukdomar. På andra sidan vägen, 100 meter bort, är de begravda i massgravar med ett stort minnesmärke. Fånglägret omvandlades senare till en garnison där jag drygt 40 år senare gjorde en del av min militärtjänst.
Jag hade träffat och intervjuat en av de gamla fångarna, den 75-årige Hjalmar Eriksson, och berättade om det för mina föräldrar när de på kvällen bjöd på middag i sitt hem utanför Helsingfors. Min far, då 72 år, blev oerhört upprörd när jag kom in på övergreppen mot de röda (”De röda mördade minsann också vita fångar.”) Jag visste att han som 17-årig gymnasist hade deltagit på de vitas sida i inbördeskriget (senare också i Vinterkriget). Men hemma talades det nästan aldrig om det.
Läs mer: Anna-Lena Laurén: Maria-Pia Boëthius förvränger Finlands historia i ”Rött och vitt” https://7cf9c000cba0df055c4c8165c2d25f8d.safeframe.googlesyndication.com/safeframe/1-0-38/html/container.html
Nu var jag 29 år, och beskedet att jag skulle skriva om ersättningar till överlevande röda fångar hade lett till ett häftigt utbrott hos min far. Visst, han hade varit på den andra, segrande sidan i kriget, men ändå? Jag fick ingen förklaring och han försvann in i ett annat rum. Förklaringen kom efter en stund från min mor som lågmält försökte lugna ner stämningen: ”Pappa sattes under inbördeskriget in i en arkebuseringspluton för att avrätta röda fångar. Men han har sagt till mig att han sköt förbi”.
Sant eller inte – och i dag ångrar jag att jag längre fram inte närmare frågade ut min far om hans del i kriget på vårvintern 1918. Det kan synas som ett fragment i ett blodbad. Men det var inte det för honom. Hans utbrott hade skrämt mig. Han hade kort tidigare haft en lätt stroke och jag ville inte göra honom mer upprörd.
Senare har jag förstått varför de vita befälen i inbördeskriget ibland kommenderade sitt yngsta manskap, äldre tonåringar, att utföra arkebuseringarna. Man gjorde det för att testa deras krigsduglighet. Efter min fars död hittade jag ett etui med en medalj han hade fått, ”Frihetskrigets minnesmedalj med ros”. Till medaljen hörde ett dokument undertecknat av ”Öfverbefälhavare Gustaf Mannerheim”, där det stod ”Må denna medalj alltid påminna om de bragder frihetskrigets hjältar utfört”.
Aldrig hade jag hört min far säga ett ord om utmärkelsen, om att vara ”hjälte”. Han var säkert tillfreds med att ha kämpat för ett fritt Finland. Men krigets grymheter mindes han, liksom alla andra finländare, förmodligen allt för väl. Man talade inte om dem i vardagen när jag växte upp. (Vi hade två krig till att tala om.) Att de än i dag skulle vara nedtystade, det är nonsens.
Jan Mosander
Journalist och författare