”Är Sofia Olsson Olséns dagar på Aftonbladet räknade? ”

Dagens Opinion. Debatt 2017-11-30

Vågar jag ta risken att ha en liten försiktig åsikt om #metoo, även om jag är man?
Det finns nämligen ett bekymmer med #metoo som alltför få i denna centrifug verkar bry sig om. Jag tänker på barnen till olika farsor (och enstaka morsor) som – med rätt eller orätt – med namns nämnande lynchas i #metoo, och åtföljande medierapporter. Barnen är oskyldiga, har inte sällan ovanliga efternamn och i skolan vet alla vilka deras farsor och morsor är. Hur kul är det då för den lilla tjejen eller killen att som vanligt på morgonen traska i väg till skolan eller dagis, ja det gäller givetvis även familjens tonåring?

Och när får vi det första självmordet i spåren av #metoo? Det kanske redan har inträffat? En hustru/man eller ett barn till en förövare?

Då säger besserwissern att det skulle förövaren ha tänkt på innan. Visst, poängtera det gärna för hens barn och familjer.

Den svenska pressetiken ligger i pulver. Den sköts i första hand av en institution som kallar sig Pressens Samarbetsnämnd. Ledamöterna kommer från Publicistklubben (PK),Sveriges tidskrifter, Tidningsutgivarna och Journalistförbundet. Relativt få i medievärlden, och knappt någon utanför har en aning om vad detta är för något.I korthet: Nämnden fnular med det pressetiska regelverket, anställer och avskedar Allmänhetens pressombudsman (PO) och även ledamöter i Pressens Opinionsnämnd (PON).

Ordförande i Samarbetsnämnden är alltid samma person som är ordförande i Publicistklubben. Själv satt jag under 12 år som Publicistklubbens (PKs) ledamot i Nämnden (jag har genomlevt sju ordförande i PK).

I våras ringde Björn Häger, då avgående ordförande i PK, som alltså var min huvudman, och gav mig sparken ur nämnden i en nära 15 minuter lång, omständlig och ursäktande monolog (säkert med rätta – 12 år i samma, relativt obekväma, stol har stundom ömmat och satt spår även i mitt sittfläsk).I dag är jag extremt tacksam för att jag fick sparken och slipper vara med när Samarbetsnämnden nu ska försöka sopa ihop de kvarvarande fragmenten av den svenska pressetiken, för att inte tala om det hopplösa arbetet med att försöka få till ett för radio-, TV och tidningar gemensamt nytt medieetiskt organ. Det tror jag nämligen dessvärre av olika skäl att aldrig kommer att lyckas, inte under min livstid (jag har fyllt 73). Just nu är jag mer säker på det än jag var tidigare.

Och för transparensens skull, som det så vackert heter, och även med tanke på det färska caset Heimerson/Aftonbladet: Jepp, jag är fast anställd. Företaget heter Mosander Media. Återstår att se om även dess chef nu avser att med fem våta fingrar i luften kröka rygg och ge mig foten för att  jag uttryckt min åsikt. Jag tar risken.

Förresten, på tal om att få sparken. Jag börjar undra om inte Sofia Olsson Olséns dagar som chefredaktör på Aftonbladet är räknade. Jag tänker då på hennes hantering av:

1. Caset Heimerson (först publicera, dagen efterge skribenten sparken)

2. Hennes ”Lycka till på nya jobbet!” till den terroriserade medarbetaren Jennifer Wegerup

3. Hennes dödsskallemärkning av Dokumentet 2.0 på Aftonbladet. 

Vem har behov av en chefredaktör/ansvarig utgivare med så mycket vingelpetteri på extremt kort tid? 

Jan Mosander
Journalist