Minnesord Mats Lundegård
Dagens Nyheter 2021-03-14
Jag träffade Mats Lundegård för första gången för 53 år sedan. Han blev min bäste vän.
December 1967 i ett iskallt Helsingfors, en av de kallaste senhöstarna någonsin. Finland skulle fira 50 år av självständighet. I det ingick att president Urho Kekkonen benådade 1000-tals fångar, inspärrade och satta i arbetsläger för mindre brott. Många var alkoholiserade och arbetslösa, andra var krigsveteraner och en stor del av dem hade plötsligt ingenstans att ta vägen. 44 av dem frös ihjäl under stadens broar. Det var en skandal.
Jag jobbade på en lite finlandssvensk eftermiddagstidning som hette Nya Pressen. In på redaktionen steg en dag Mats Lundegård och Anders Engman, reporter respektive fotograf på den stora bildtidningen Se i Stockholm. De skulle berätta om döden under broarna och behövde en tolk.
Jag ställde upp. Vi hittade direkt två, närmast djupfrysta, gubbar under Gräsviksbron. De luktade kadaver och begagnad T-sprit, men jag lyckades övertala ägarinnan till ett litet kafé i närheten att få ta in dem för en pratstund. Gubbarna fick mackor och hett kaffe. Långsamt tinade de upp och blev inte bara pratbara, utan stökiga och direkt oregerliga. Men vi lyckades genomföra uppdraget. Se fick sin story, och på kvällen bjöd Mats och Anders mig på middag på hotell Palace i Södra hamnen. För mig, en färsk liten reportertönt, var det stort att få umgås med de stora pojkarna i branschen. Och där någonstans föddes, mellan Mats och mig, ett embryo till en livslång vänskap.
Mats var redan veteran i branschen. Att skriva fanns i hans blod. Hans far Erik Lundegård, signaturen Eld var ett välkänt namn i Dagens Nyheter. Mats karriär började i slutet av 50-talet fart på en liten tidning i Landskrona, fortsatte på GT i Göteborg, på Röster i Radio, och på Se (där han debuterade som krigsreporter, i Biafra). Han landade till slut i ”fadershuset”, som kriminalreporter på Dagens Nyheter. Ungefär samtidigt hade jag flyttat till Stockholm och Expressen.
Mats och första hustrun Monica, konstnär, och döttrarna Åsa och Jenny bosatte sig i Norrviken norr om Stockholm, Lilla Lisa blev ett extra barn. Hon hade Downs syndrom. Monica hade hittat henne övergiven på en institution och tog hem henne till familjen. Där fick Lisa ett ”riktigt” liv i flera decennier innan hon avled.
Mats hade humor. Han såg på världen med ett milt överseende. En enda gång såg jag honom riktigt arg. I ett kaotiskt och upproriskt Warszawa 1981 kom han ihop sig med kassören på hotell Victoria om en hotellnota.
Mats reste och flyttade mycket. Washington, Rom, Cypern (dit andra hustrun Marianne följde med). Mats och jag gick om varandra med långa mellanrum. Det hände att vi helt ovetande om varandra plötsligt sågs ute i världen. En gång kom Mats emot mig på en gata i Damaskus. Vi råkade båda vara på väg till ett krig i Libanon. En hotbild ledde så småningom att vi svårt magsjuka evakuerades av den amerikanska flottan från Beirut till Aten. På fartyget fanns tid till långa samtal om livet. Det blev mera sådant under åren som kom, om sorg och glädje, aldrig att vi växlade ett ont ord. En annan gång kom vi av en tillfällighet att mötas på Three Mile Island, USA, där ett kärnkraftverk höll på att krevera.
Mats blev mitt bröllopsvittne. Vi cyklade och paddlade kajak i Europa under 18 somrar. På en av resorna fick jag bud om att jag fått mitt första barnbarn. Vi firade på kvällen med en jättelik skaldjursbuffé. Mats fick Stora journalistpriset och Jolos pris och skrev en hyllad bok, Mayday, Mayday om Estoniakatastrofen. Han träffade en ny kärlek, Eva Biermann, veckotidningschef på Bonniers och flyttade med henne till Värmland. Där fick han för fyra år sedan sin första stroke. Eva avled senare i cancer och Mats flyttade tillbaka till Stockholm.
Mats sista år var inte roliga. Men han klagade aldrig. Familjen, inklusive de två exfruarna Monica och Marianne, visade honom enorm omsorg. Förra söndagen, vid 11-tiden somnade Mats lugnt in omgiven av sina käraste. På kvällen träffades de två änkorna, med champagne och hummer, och sörjde och grät och bläddrade bland gamla bilder. Också det sa något om Mats.
Jan Mosander