Nya Åland – juni 2026                                   

För någon dag sedan såg jag i opinionsmätningarna att det högerextrema och populistiska partiet AfD (Alternative für Deutschland) just nu är det största politiska partiet i 84-miljonerslandet Tyskland. Tänk Sannfinländarna i Finland och Sverigedemokraterna i Sverige så vet ni på ett ungefär vad AfD handlar om.

Det fick mig att tänka på Manfred Rommel.

Stuttgart i Tyskland på vårvintern 1995: Världen skulle om några veckor minnas andra världskrigets slut den 8 maj 1945. Tyskland skulle än en gång klä sig i säck och aska.   

Stuttgart är inte bara huvudstad i den sydtyska delstaten Baden-Württemberg utan också huvudstad för Mercedes och Porsche.

Vi var några utrikeskorrespondenter som hade bjudits in till Stuttgart för att bekanta oss med delstaten inför ett kommande lokalval. Vi åt lunch med stadens mångåriga, mycket populära överborgmästare, en 67-årig mild och verserad kristdemokrat från regeringspartiet CDU. Han stod långt ute på det konservativa CDU:s vänsterflygel och hade inte sällan gått emot partilinjen, inte minst vad gällde partiets migrations- och utlänningspolitik. Han var en övertygad humanist och hade gett ut diktsamlingar som sålts i tiotalstusen exemplar. Han talade om chauvinism och rasism som mänsklighetens fiende. Han satt mittemot mig och hette Manfred Rommel.

Till slut kunde jag inte hålla mig och frågade lite försiktigt: ”Är ni möjligen släkt med…?” Jodå, den glasögonprydde överborgmästaren, lång och stadig, hög panna, tunt grått hår, klädd i blå kostym, var son till Nazitysklands en gång firade fältmarskalk Erwin Rommel, ”Ökenräven” som han också kallades.

Erwin Rommel hade gjort en strålande militär karriär i Naziriket. Han stod nära Adolf Hitler och ansågs vara Führerns gunstling och ”älsklingsgeneral”. Han hade i Nordafrika vunnit berömmelse hösten 1942 i det nästan mytiska slaget om el-Alamein i Egypten. Där ledde han den tysk-italienska armén mot brittiska styrkor under befäl av generalen Bernard Montgomery, ett slag som Rommel till slut förlorade. Striderna ledde till ohyggliga förluster på båda sidor, 90 000 människor omkom.

Jag bad Manfred Rommel att berätta lite om sig själv och sin far.

Manfred var 15 år gammal när han såg fadern för sista gången. Det var i oktober 1944. Familjen bodde i en liten ort utanför Stuttgart som hette Herrlingen. Manfred var, liksom många jämnåriga, inkallad i det tyska luftvärnet. Det var ett sista desperat drag av krigsledningen att mobilisera manskap. Två av Manfreds sex kamrater vid luftvärnspjäsen omkom under ett flyganfall. Fadern Erwin bodde hemma under en konvalescens efter att ha blivit sårad vid fronten. Manfred hade fått komma hem på permission:

-Det som hände var egentligen ingen överraskning. I familjen hade vi förstått att vi var övervakade. En dag dök det upp två generaler i vårt hem. De konstaterade att det var överbevisat att min far var delaktig i det misslyckade attentatet mot Hitler den 20 juli. På grund av hans tapperhet i Nordafrika skulle han nu få möjlighet att begå självmord genom att ta gift. Men man var beredd att ge honom en statsbegravning och den officiella dödsorsaken skulle vara hjärnblödning. Om han satte sig emot skulle familjen deporteras till ett koncentrationsläger.

(Historiker är än i dag oense i frågan om Erwin Rommel verkligen deltog i planeringen av attentatet mot Hitler den 20 juli i hans ”Varglya” i det nuvarande Polen.)

Erwin Rommel hade förberett sin son på att hans tid sannolikt var ute. Han böjde sig för de två generalernas hot och följde med dem. Manfred stod maktlös vid grinden och såg dem försvinna i en bil. En halv timme senare kom dödsbudet. Erwin Rommel fick en statsbegravning och Hitler gjorde ett hycklande uttalande till hans minne. Hans kvarlevor kremerades. Urnan är gravsatt på kyrkogården i Herrlingen.

Nu, mer än trettio år efter lunchen i Stuttgart med Manfred Rommel, kom jag att tänka på honom. Under vårt samtal hade vi givetvis berört krigsslutet femtio år tidigare och Rommel hade mycket bestämt och tydligt påpekat en sak:

-Erfarenheterna av Hitlerriket är så fasansfulla att jag är övertygad om att de närmaste tvåhundra åren så kommer ingen högerradikal regering att ha den minsta chans i Tyskland.

Manfred Rommel avled 2013, 84 år gammal.

Jag kan undra vad ”Ökenrävens” son hade sagt om han tvingats uppleva Alternative für Deutschlands vinnande opinionssiffror i Tyskland?