Nya Åland – maj 2026
Det har knappast undgått någon att det häromdagen, den 26 april, var 40 år sedan kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl i Ukraina. Inte minst Nya Åland gav en utförlig beskrivning av katastrofen och dess följder. En reaktor hade exploderat och vi och halva Europa drabbades av giftiga radioaktiva utsläpp och nedfall som gjorde vilt, fisk och växter oätliga och miljoner människor vettskrämda.
Jag jobbade de här dagarna som reporter på Sveriges Radio och ilade med mina kolleger från presskonferens till presskonferens i Stockholm för att för lyssnarna försöka reda ut vad som hänt och vilken verkan det kunde ha på oss. Jag kände mig vilsen, men kanske inte lika mycket som de flesta andra. För jag hade sju år tidigare, i mars 1979, varit med om världens första stora kärnkraftsolycka, vid Three Mile Island i Harrisburg på USA:s ostkust. Jag kom där att stå mitt i något som just då skulle visa sig vara atomålderns dittills största civila katastrof.
Jag var reporter på Expressen och råkade vara på ett studiebesök i New York när larmet gick: Svår olycka i kärnkraftverk i Harrisburg! Tidningens ordinarie medarbetare i USA hade fastnat i en flygstrejk i Los Angeles. Redaktionen i Stockholm bad mig hoppa in i stället. Fortfarande jetlaggad kastade jag mig på ett flyg till Washington, hyrde en bil, körde grovt vilse i åska och ösregn och när det var över fann jag mig i staden Baltimore, i en stadsdel till synes bara befolkad av svarta invånare, och utan att ha en aning om hur jag skulle ta mig vidare. Efter ovädret hade människor kommit ut och satt sig på trapporna utanför sina hus, ungdomar sparkade boll på gatan. Jag var en ovan USA-resenär, men hade givetvis läst om den svåra brottsligheten i städernas svarta stadsdelar. Jag hade inget val. Jag klev ur bilen och frågade en äldre tonåring på gatan om vägen till Harrisburg. ”Shit man”, svarade han. ”Vet du inte vad som hänt där?” Men han konfererade med sina kompisar, visade hur jag skulle köra och framemot midnatt var jag framme vid ett Holiday Inn i Harrisburg. Hotellchefen sa att jag kunde få ett rum, men han hade ingen personal utom sin hustru och några få till. Resten hade blivit rädda och lämnat staden. Vad gällde mat kunde jag i bästa fall få det allra enklaste som stod på menyn.
Vad visste jag om kärnkraft och dess risker? I stort sett inget mer än vilken vanlig mediekonsument som helst. Informationen om vad som egentligen hänt i kraftverket vid Three Mile Island var kaotisk, som om ansvariga inte hade grepp om det. Jag åkte runt i min hyrbil och förstod att tusentals människor redan tagit det säkra för det osäkra och flytt Harrisburg. De lokala myndigheterna gav order om att evakuera gravida kvinnor och små barn. I det lilla samhället Middletown, som låg alldeles intill kärnkraftverket berättade en präst att söndagens gudstjänst på temat ”Livet är återfött” bara lockat fyra besökare: ”Normalt har vi fullsatt här.”. Gatorna var tomma. På en bensinmack stod en gammal man och bad att få köpa lite bensin på kredit: ”Jag har inga pengar. Vart ska jag ta vägen?” undrade den gamle uppgivet.
Samtidigt verkade det ändå som om världen utanför Harrisburg tog farorna med haveriet på större allvar än vi som kommit dit för att rapportera. Det uppstod politiskt tumult på många håll. I Sverige började man tala om en folkomröstning om fortsatt kärnkraft. En av min hustrus arbetskamrater tyckte att hon skulle uppmana mig att packa väskorna och försvinna från Harrisburg så fort som möjligt. Hon var betydligt mer oroad är jag. Men hur förhåller man sig till en fiende som inte syns? Till en början hade jag svårt att ta åt mig oron hemma i Sverige. Korkat? Svar: Ja.
Så, plötsligt dök USA:s dåvarande president Jimmy Carter och hans hustru Rosalynn upp i lilla Middletown. Det var ett blixtbesök skulle det visa sig. Vi var ett par hundra människor som samlats i den kommunala gymnastiksalen för att lyssna på presidenten, folk från brandkåren, några kvarblivna invånare och mängder av journalister. Jag stod knappt tio meter från Carter och hans mikrofon. Carter berömde människorna för deras oräddhet och för att de inte drabbats av panik. Hur han nu kunde veta det? Många hade ju redan flytt. Den lokale guvernören Dick Thornburgh tackade presidentparet för deras mod att komma till olycksplatsen. Det var en ytterst kort, nästan löjeväckande tillställning. Inga frågor hanns med. Men TV-kamerorna hade fått sitt. Presidenten hade visat handlingskraft. Han hastade ut till sin väntande limousin och vinkade till oss genom ett halvt nervevat bilfönster när bilen och säkerhetseskorten satte fart ut genom staden.
Allt gick väldigt fort. Vi som stod kvar undrade om Jimmy Carter och hans entourage kan ha varit rädda? Visste de något om allvaret i situationen som vi andra inte kände till?
I dag, många år senare, vet vi att kärnkraftverket i Harrisburg hade drabbats av en ”partiell härdsmälta”. Den ska till slut ha bemästrats utan allvarliga utsläpp. Men vi som var där när det hände, hur hade vi reagerat om vi då fått beskedet ”partiell härdsmälta”? Hade vi stannat kvar? Jag har många gånger tänkt på det.