När Costa Concordia förliste
Nya Åland – augusti 2026
Från fartyg till fartyg. Senast skrev jag här i spalterna om m/s Bon Jour – fartyget som 1961-1962 låg ankrad utanför Stockholms södra skärgård och var bas för den omåttligt populära piratradiostationen Radio Nord. Den hördes över halva Sverige, givetvis på Åland och långt in i Finland.
I dag tänkte jag berätta lite om m/s Costa Concordia, det jättelika kryssningsfartyget som fredagen den 13 (!) januari 2012 havererade i västra Medelhavet utanför den italienska kusten och krävde 32 människors liv. Det gör jag dels på grund av en helt ny dokumentärfilm om haveriet som sänds på Netflix, dels för att jag och min hustru Ingalill var med ombord när det hände.
Vi såg dokumentären för någon vecka sedan. Den är väldigt välgjord, så välgjord att jag spontant sa till min hustru när vi stängt av TV:n:
”Har vi verkligen varit med om allt det där…?”
Hon såg sig tvungen att se filmen en gång till för att ta in hela händelseförloppet.
Året efter katastrofen sände Discoverykanalen en dokumentär om haveriet. Jag var själv med i den. Men den nya Netflixvarianten är mycket bättre. Producenterna har fått tag i ljudinspelningarna från kommunikationen mellan Costa Concordias befäl på bryggan och besättningen i andra delar av fartyget. Att lyssna på inspelningarna och jämföra dem med informationen som vi passagerare ombord fick i fartygets högtalare den där kvällen är oerhört avslöjande. Vi uppmanades att ta oss tillbaka till våra hytter, samtidigt som de flesta av oss hade svävat i livsfara om vi gjort det. Sex passagerare drunknade i hissarna när de stannade för att elen försvann och nödgeneratorerna inte gick i gång. Man kan tänka sig skräcken i att vara instängd i en hiss när vattennivån sakta stiger runt omkring för att till slut obarmhärtigt sluka en.
Netflix TV-tittare vägleds genom olyckan av fartygets hotellchef. Han fastnade med ett ben i bråten i en av restaurangerna där möbler och annat gods tumlat runt under haveriet. Dykare räddade honom i absolut sista stund.
Haveriet berodde på att fartygets italienske skeppare, Francesco Scettino hade bestämt att fartyget skulle gå lite närmare ön Giglio än normalt, i avsikt att hedra ett tidigare befäl på ön. Men man kom för nära ett rev och kursen korrigerades felaktigt på grund av språkförbistring på bryggan. Revet slet upp ett över 70 meter långt hål under vattenlinjen. Scettino själv var bland de första som övergav fartyget, därav epitetet ”Kapten Ynkrygg”. Han dömdes till 16 års fängelse, men släpptes efter ett antal år med fotboja i sin hemstad Sorrento.
Jag har många gånger fått frågan om jag var rädd under haveriet, fram till att vi till slut räddades i en av de sista livbåtarna. Min hustru sa att hon aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Jag kände ingen direkt rädsla, bortsett från ett tillfälle när vår livbåt firades ner men fastnade på Costa Concordias däckssida (som lutade åt ”fel” håll). Då upplevde jag ett antal gastkramande sekunder där vi satt fast 15-20 meter ovanför havsytan. Skulle vi nu stjälpas ut och ner i havet? På något sätt kom vi loss till slut.
Jag har full förståelse för dem ombord som tappade fattningen och greps av panik. Några gjorde det, andra blev som förlamade. Vi såg alla slags reaktioner. Hur vi reagerar i en krissituation vet vi nog inte förrän vi står mitt i den. Jag kan inte förklara min relativt lugna reaktion på annat sätt än att min hjärna var fullt upptagen med att försöka lösa problemen vi satt fast i: ”Vad gör vi nu? Vart går vi? Hör du vad de säger i högtalarna? Har du fått på dig livvästen ordentligt? Vi måste in i hytten igen, våra pass och kreditkort ligger kvar i säkerhetsskåpet!” Nya beslut hela tiden och nya problem som måste lösas. Det fanns nog inte plats för annat i min hjärna, säkert också för att jag har ett mått av kontrollfreak i mig. Jag vill veta vad som händer. Jag vill ha koll.
Väl iland på den lilla ön Giglio försökte jag förekomma nyhetsrapporteringen och fick i väg ett sms till min dotter och hennes familj i Skåne: ”Hej! Fartyget har pajat och ligger och lutar vid en ö Giglio. Vi har evakuerats i livbåtar och det är absolut ingen fara med oss, vi är iland på ön kram/P”. Jag är inte säker på att det lugnade henne.
Något senare ringde jag upp Sveriges Radio i Stockholm, min senaste fasta arbetsplats och berättade vad som hänt. Nattredaktionen där verkade först lite villrådig: ”Vad är det han säger, Mosander…?”. Så kom nyhetsbyråerna och bekräftade och strax var jag med i morgonens nyhetssändningar över hela Norden.
Ja, det är min mycket korta version av katastrofen med Costa Concordia, häromdagen upplevd i repris under en och en halv timme på Netflix.
PS. M/s Bonjour, Radio Nord-båten, gick till slut faktiskt också under, den 20 mars 1980 utanför Englands sydostkust. Då under namnet Mi Amigo som sände program från den brittiska piratradion Radio Caroline.